42
Jag måste skriva om hur jäkla duktig jag är! Vi HR-treor skall ut på åtta veckors praktik nu nästa vecka, och i torsdags så fick vi en svenskaläxa som vi skulle jobba med under hela praktikperioden; att läsa en bok och skriva läslogg under tiden. Det skulle vara 4 st loggar bestående av 300-500 ord vardera. Deadlinen på den läxan är inte förrän om 8 veckor, mao. när vi kommit tillbaka till skolan. Jag lämnade in den läxan igår. Fatta. Efter EN DAG. Känner mig så sjukt stolt. Gjorde så för att jag visste att jag bara skulle skita i läxan under praktiken sen..
Kan ju berätta att jag läste Marie Hermansons Mannen under trappan. Rekomenderas varmt. Handlar om följade:
Fredrik flyttar in med sin fru och sina två barn i drömhuset. Allt är perfekt, han har ett tryggt jobb som näringslivssekreterare i kommunen, är gift med Paula, vilket han tidigare aldrig vågat drömma om, och de har två fina barn. Fredrik beundrar Paula enormt. Hon är en extremt driven och målmedveten kvinna som är en erkänd konstnär.
Fredrik har dock sömnproblem, och vaknar i gryningen varje morgon, och en morgon störs idyllen när han går ned till köket och ser en man stå nedanför trappan. Han har en smutsig t-shirt och smutsiga jobbingbyxor. Smala ögon och bred mun. Han säger med nasal röst att han heter Kwådd och bor under trappan. Gång på gång hävdar han "jag bor här".
Fredrik är den enda som träffat Kwådd, och gör allt han kan för att få honom att flytta. Men varför börjar Paula och hans barn dra sig undan honom?
Kan ju berätta att jag läste Marie Hermansons Mannen under trappan. Rekomenderas varmt. Handlar om följade:
Fredrik flyttar in med sin fru och sina två barn i drömhuset. Allt är perfekt, han har ett tryggt jobb som näringslivssekreterare i kommunen, är gift med Paula, vilket han tidigare aldrig vågat drömma om, och de har två fina barn. Fredrik beundrar Paula enormt. Hon är en extremt driven och målmedveten kvinna som är en erkänd konstnär.
Fredrik har dock sömnproblem, och vaknar i gryningen varje morgon, och en morgon störs idyllen när han går ned till köket och ser en man stå nedanför trappan. Han har en smutsig t-shirt och smutsiga jobbingbyxor. Smala ögon och bred mun. Han säger med nasal röst att han heter Kwådd och bor under trappan. Gång på gång hävdar han "jag bor här".
Fredrik är den enda som träffat Kwådd, och gör allt han kan för att få honom att flytta. Men varför börjar Paula och hans barn dra sig undan honom?
41
Igår så gjorde jag ngt som jag aldrig gör igen. Det var Pedersens idé..
Jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Jag var så rädd. Bad Y. ringa mig (kl 00.35), vilket hon gjorde. Usch.
Usch, usch, usch.
Y. hjälpte mig med ett namn till lilla katten. Nu heter hon Anjo. Tack för hjälpen Y.
Jag trodde att jag skulle dö. På riktigt. Jag var så rädd. Bad Y. ringa mig (kl 00.35), vilket hon gjorde. Usch.
Usch, usch, usch.
Y. hjälpte mig med ett namn till lilla katten. Nu heter hon Anjo. Tack för hjälpen Y.
40
Alla dör här. I min närhet. När jag desperat försöker få dem att fortsätta leva, leva för mig, då dör de ännu mer. Jag måste få dem att leva för sig själva. Blåsa liv i dem, tillbaka in i sina liv. Men haken är att de lever redan i sina liv. Det är hos mig de dör. Ingen kan nog leva med mig.
Jag behöver någon som lever hos mig. Som har tid och lust att "put their ordinary lives on hold". Bara tills jag har stadig mark under fötterna. A solid grip of my world. Tills dimman framför mig skingrar sig, tills jag blir klarögd igen. Jag vet att det inte är snabbt och lätt fixat, men det måste komma någon gång. Det är det enda jag klamrar mig fast vid - att allt det här skall gå över. Gör det inte det......då...
Det är som att leva i en bubbla. I en grop. Ett hål. Jag skriker ju faktiskt, det gör jag. Klöser folk, till och med. Och det är inte meningen, men det bara blir så när jag inte får det gensvar jag är ute efter. Och jag tycker faktiskt att jag gör det övertydligt, vad jag är ute efter..........fast egentligen kanske jag inte gör det...eller att jag lurar mig själv kanske. Jag får dem och mig själv att tro att det är en sak jag vill ha, fast jag egentligen letar efter något helt annat... men det spelar egentligen ingen roll, för om jag får den saken jag lurar folk att tro att jag vill ha, då blir jag ju ändå nöjd, iaf i viss mån. Gentemot folket blir jag ju nöjd i alla fall.
Varför skall människor vara så distanserade? Varför inte bara ge lite av sig själva?
Jag behöver någon som lever hos mig. Som har tid och lust att "put their ordinary lives on hold". Bara tills jag har stadig mark under fötterna. A solid grip of my world. Tills dimman framför mig skingrar sig, tills jag blir klarögd igen. Jag vet att det inte är snabbt och lätt fixat, men det måste komma någon gång. Det är det enda jag klamrar mig fast vid - att allt det här skall gå över. Gör det inte det......då...
Det är som att leva i en bubbla. I en grop. Ett hål. Jag skriker ju faktiskt, det gör jag. Klöser folk, till och med. Och det är inte meningen, men det bara blir så när jag inte får det gensvar jag är ute efter. Och jag tycker faktiskt att jag gör det övertydligt, vad jag är ute efter..........fast egentligen kanske jag inte gör det...eller att jag lurar mig själv kanske. Jag får dem och mig själv att tro att det är en sak jag vill ha, fast jag egentligen letar efter något helt annat... men det spelar egentligen ingen roll, för om jag får den saken jag lurar folk att tro att jag vill ha, då blir jag ju ändå nöjd, iaf i viss mån. Gentemot folket blir jag ju nöjd i alla fall.
Varför skall människor vara så distanserade? Varför inte bara ge lite av sig själva?
