60
Prinsessor.
59
Nu skall jag försöka vara så ärlig och öppen och skriva precis ett sånt blogginlägg som jag så länge velat. Att försöka sammanfatta ett helt år kan kanske vara lite mycket att börja med, så jag tar helt enkelt hela den del av mitt liv där jag börjat försöka klara upp saker, och raserat saker, sammanfattningsvis.
Högstadiet var en tid då jag började fatta saker. Jag fattade att jag inte behövde gå till lektionen om jag inte ville, jag kunde helt enkelt sätta mig på en bänk och sola och titta på bilarna som åkte förbi. Jag insåg att jag kunde vara attraktiv om jag ville, vilket ledde till ett och annat tutt-flashande vid 45:an och på andra ställen. Högstadiet var då jag och Sara Johannesson kom varann riktigt nära, och hon var min bästabästa vän. Högstadiet var då jag började tröttna på allt, det var då jag började förstå vad allt handlade om, och vart jag var på väg. Jag längtade efter en moders famn och uppmärksamhet. Jag skrev fjortisdikter om flickor på glas, tystnad och att flyga. Jag ville lyckas, jag ville vara bäst. Utan att jag hann märka det så kastade jag mig plötsligt framför fötterna på LM, en lärare. Jag fick inte mycket för det, men det var ett viktigt steg och början på en lång och mödosam vandring som fortfarande pågår. Jag älskade tingberg och ville absolut inte lämna det för gymnasiet, utan alla vänner och vuxna jag vuxit upp med.
Nian tog slut och jag stod handfallen och trodde att jag dog. Sommarlovet bestod av sorgefylla, lyckofylla och bara vanlig jävla fylla. Det var droger och nätter i nordstan och majorna med Sara. Jag träffade hennes mamma, som nästan blev kär i mig. Jag och Sara spenderade många nätter i hennes mammas lägenhet där vi mest koncentrerade oss på att må skit över det mesta. Jag berättade för Sandra vad jag berättat för LM. Det kändes fel, men nödvändigt, och än så länge går det bara bra. Jag slet och drog i LM utan resultat och lämnade henne förbannad och tårögd med knutna nävar. Det fick mig att helt förlora hoppet på medmänniskan.
Gymnasiet började och jag var nervös men positivt överraskad. Lärarna var vänliga och klasskamraterna var precis lika nervösa som jag. Ganska snabbt fattade jag tycke för svenskaläraren, Yvonne. Hösten/vintern -06 skickade jag ett mail till henne där jag diskret hintade att allt kanske inte var som det skulle. Jag visste inte vad jag skulle tro, ville inte ösa ur mig allt på en gång, som jag så idiotiskt gjort för LM, för att senare bli ignorerad. Jag fick värme tillbaka och färg på kinderna igen, jag tänkte att "här har jag en människa jag kan lita på. Hon får bli min bundsförvant". Hon gav mig allt en tid, men sen ville hon få mig i kontakt med kuratorn. Jag ville inte det, jag ville bara ha Yvonne. Samtidigt förstod jag att hon ensam inte kunde hjälpa mig, så jag gick till kuratorn, men mest för Yvonnes skull. Kuratorn hade jag inte mycket till övers för, och som tur var fixade hon så att jag numera träffar en psykiatriker på vuxenpsykiatriska mottagningen i Kungälv.
Men nu går jag händelserna i förväg. Under den tid jag pratat med Yvonne började hon försöka trassla upp allting på riktigt, och det är ju aldrig lätt för varken henne eller mig. I skolan ville jag fortfarande var bäst, ge allt, få mvg. Det ville sig inte riktigt längre, och hur jag än kämpade för att hålla humöret uppe så ramlade det fram folk, lärare, skolsköterskor som frågade "är allt bra med dig, vill du komma och prata med mig?" Jag ville slå dem på käften och skrika "lämna mig ifred, jag har inte bett om din uppmärksamhet!" Men artig och trevlig som jag är svarade jag med ett léende "nej, allt är bra". Samtidigt fanns de lärare som surade över min brist på engagemang och mina fallande studieresultat, som allihop tyckte att jag borde prioritera just deras ämne. Till dem ville jag skrika "lever du mitt liv? Har du någon aning om vad jag går igenom varje dag? Om inte så håll käft!" Men artig och trevlig som jag är ursäktade jag mig blygt med "jag glömde den läxan hemma, jag mailar den till dig senare".
Yvonne började sakta men säkert glida undan, och ju mer hon gled undan desto mer slet och drog jag i henne. Jag ville inte uppleva samma sak en gång till, att ha totalt blottat mig för en person som sedan bara försvann. Jag blev arg och skällde, bad om ursäkt och gnällde. Hösten -08 fick jag reda på hennes orsak, vilken, i jämförelse med mina problem, kan tyckas "löjlig", men hon mår ju inte bättre för det. Jag fick försöka acceptera, men det har varit svårt. Jag ville stänga henne ute ur mitt liv fullkomligt, ville inte ha ngt mer med henne att göra. Ganska svårt när jag fortfarande har lektioner med henne, och dessutom kan hennes mobilnummer i huvudet. Hon försökte förklara att hon visst bryr sig om mig osv, och jag försökte förklara att jag fattar det men att jag inte vill vara på så olika ställen i hennes liv hela tiden. Ena stunden hjälper hon mig, till och med HON kontaktar MIG vissa ggr och inte tvärtom, andra gånger blir jag fullständigt ignorerad. Jag försökte förklara att jag inte klarar av sånt, att jag vill ha antingen eller. Jag tror inte hon insett det än.
Under tiden jag "aktivt" försökte stänga henne ute ur mitt liv försökte jag även hitta en ersättare åt henne. Jag fann två. Eller en och en halv, kanske man ska säga.
Den första var Anniki, min handledare. Hon vill mer försöka hjälpa mig praktiskt, med boende osv, hon är inte så mycket för allt det här känslomässiga. Inte som hon visar i alla fall. Men jag tycker om henne precis lika mycket för det.
Den andra är Tommy Pedersens mamma, Trine. Det började med att vi var ute några stycken och Vincent, Tommys lillebror var med. På vägen hem spydde han en del, och Cecilia sa att det var jag "som hetsat honom". Jag fick hemskt dåligt samvete för det, och när jag skulle sova hos dem i Tommys säng (Tommy skulle sova hos sin flickvän, Emelie), så kunde jag inte sova, utan jag satt uppe och drack upp resten av min vodka, skrev två stycken "förlåt-lappar", en till Vincent och en till Trine. Jag lämnade även mitt mobilnummer, och klockan halv fem på morgonen gick jag ut ur deras hus och tog bussen till skolan klockan fem. Senare den dagen (som f.ö. var åt helvete, halva dagen tillbringade jag sovande i skolans vilorum, dit Yvonne skickat mig) skickade Trine sms till mig, och på den vägen är det. Som jag skrev i förra inlägget, jag var hos dem och pratade med Trine. Om allt, typ.
Det enda är att jag "ljugit" för henne om att jag inte pratat med ngn annan. Maria syftar jag på. Jag ville väl att hon skulle tro att jag liksom inte hade någon att prata med. Om hon visste att jag redan gick hos någon så kanske hon skulle tycka att det var helt onödigt att jag kom till henne också. Det kanske det är, på ett sätt, men å andra sidan, tydligen inte, för jag VILL ju prata med Trine.
Detta kan nog utvecklas, men jag måste sova nu..
Högstadiet var en tid då jag började fatta saker. Jag fattade att jag inte behövde gå till lektionen om jag inte ville, jag kunde helt enkelt sätta mig på en bänk och sola och titta på bilarna som åkte förbi. Jag insåg att jag kunde vara attraktiv om jag ville, vilket ledde till ett och annat tutt-flashande vid 45:an och på andra ställen. Högstadiet var då jag och Sara Johannesson kom varann riktigt nära, och hon var min bästabästa vän. Högstadiet var då jag började tröttna på allt, det var då jag började förstå vad allt handlade om, och vart jag var på väg. Jag längtade efter en moders famn och uppmärksamhet. Jag skrev fjortisdikter om flickor på glas, tystnad och att flyga. Jag ville lyckas, jag ville vara bäst. Utan att jag hann märka det så kastade jag mig plötsligt framför fötterna på LM, en lärare. Jag fick inte mycket för det, men det var ett viktigt steg och början på en lång och mödosam vandring som fortfarande pågår. Jag älskade tingberg och ville absolut inte lämna det för gymnasiet, utan alla vänner och vuxna jag vuxit upp med.
Nian tog slut och jag stod handfallen och trodde att jag dog. Sommarlovet bestod av sorgefylla, lyckofylla och bara vanlig jävla fylla. Det var droger och nätter i nordstan och majorna med Sara. Jag träffade hennes mamma, som nästan blev kär i mig. Jag och Sara spenderade många nätter i hennes mammas lägenhet där vi mest koncentrerade oss på att må skit över det mesta. Jag berättade för Sandra vad jag berättat för LM. Det kändes fel, men nödvändigt, och än så länge går det bara bra. Jag slet och drog i LM utan resultat och lämnade henne förbannad och tårögd med knutna nävar. Det fick mig att helt förlora hoppet på medmänniskan.
Gymnasiet började och jag var nervös men positivt överraskad. Lärarna var vänliga och klasskamraterna var precis lika nervösa som jag. Ganska snabbt fattade jag tycke för svenskaläraren, Yvonne. Hösten/vintern -06 skickade jag ett mail till henne där jag diskret hintade att allt kanske inte var som det skulle. Jag visste inte vad jag skulle tro, ville inte ösa ur mig allt på en gång, som jag så idiotiskt gjort för LM, för att senare bli ignorerad. Jag fick värme tillbaka och färg på kinderna igen, jag tänkte att "här har jag en människa jag kan lita på. Hon får bli min bundsförvant". Hon gav mig allt en tid, men sen ville hon få mig i kontakt med kuratorn. Jag ville inte det, jag ville bara ha Yvonne. Samtidigt förstod jag att hon ensam inte kunde hjälpa mig, så jag gick till kuratorn, men mest för Yvonnes skull. Kuratorn hade jag inte mycket till övers för, och som tur var fixade hon så att jag numera träffar en psykiatriker på vuxenpsykiatriska mottagningen i Kungälv.
Men nu går jag händelserna i förväg. Under den tid jag pratat med Yvonne började hon försöka trassla upp allting på riktigt, och det är ju aldrig lätt för varken henne eller mig. I skolan ville jag fortfarande var bäst, ge allt, få mvg. Det ville sig inte riktigt längre, och hur jag än kämpade för att hålla humöret uppe så ramlade det fram folk, lärare, skolsköterskor som frågade "är allt bra med dig, vill du komma och prata med mig?" Jag ville slå dem på käften och skrika "lämna mig ifred, jag har inte bett om din uppmärksamhet!" Men artig och trevlig som jag är svarade jag med ett léende "nej, allt är bra". Samtidigt fanns de lärare som surade över min brist på engagemang och mina fallande studieresultat, som allihop tyckte att jag borde prioritera just deras ämne. Till dem ville jag skrika "lever du mitt liv? Har du någon aning om vad jag går igenom varje dag? Om inte så håll käft!" Men artig och trevlig som jag är ursäktade jag mig blygt med "jag glömde den läxan hemma, jag mailar den till dig senare".
Yvonne började sakta men säkert glida undan, och ju mer hon gled undan desto mer slet och drog jag i henne. Jag ville inte uppleva samma sak en gång till, att ha totalt blottat mig för en person som sedan bara försvann. Jag blev arg och skällde, bad om ursäkt och gnällde. Hösten -08 fick jag reda på hennes orsak, vilken, i jämförelse med mina problem, kan tyckas "löjlig", men hon mår ju inte bättre för det. Jag fick försöka acceptera, men det har varit svårt. Jag ville stänga henne ute ur mitt liv fullkomligt, ville inte ha ngt mer med henne att göra. Ganska svårt när jag fortfarande har lektioner med henne, och dessutom kan hennes mobilnummer i huvudet. Hon försökte förklara att hon visst bryr sig om mig osv, och jag försökte förklara att jag fattar det men att jag inte vill vara på så olika ställen i hennes liv hela tiden. Ena stunden hjälper hon mig, till och med HON kontaktar MIG vissa ggr och inte tvärtom, andra gånger blir jag fullständigt ignorerad. Jag försökte förklara att jag inte klarar av sånt, att jag vill ha antingen eller. Jag tror inte hon insett det än.
Under tiden jag "aktivt" försökte stänga henne ute ur mitt liv försökte jag även hitta en ersättare åt henne. Jag fann två. Eller en och en halv, kanske man ska säga.
Den första var Anniki, min handledare. Hon vill mer försöka hjälpa mig praktiskt, med boende osv, hon är inte så mycket för allt det här känslomässiga. Inte som hon visar i alla fall. Men jag tycker om henne precis lika mycket för det.
Den andra är Tommy Pedersens mamma, Trine. Det började med att vi var ute några stycken och Vincent, Tommys lillebror var med. På vägen hem spydde han en del, och Cecilia sa att det var jag "som hetsat honom". Jag fick hemskt dåligt samvete för det, och när jag skulle sova hos dem i Tommys säng (Tommy skulle sova hos sin flickvän, Emelie), så kunde jag inte sova, utan jag satt uppe och drack upp resten av min vodka, skrev två stycken "förlåt-lappar", en till Vincent och en till Trine. Jag lämnade även mitt mobilnummer, och klockan halv fem på morgonen gick jag ut ur deras hus och tog bussen till skolan klockan fem. Senare den dagen (som f.ö. var åt helvete, halva dagen tillbringade jag sovande i skolans vilorum, dit Yvonne skickat mig) skickade Trine sms till mig, och på den vägen är det. Som jag skrev i förra inlägget, jag var hos dem och pratade med Trine. Om allt, typ.
Det enda är att jag "ljugit" för henne om att jag inte pratat med ngn annan. Maria syftar jag på. Jag ville väl att hon skulle tro att jag liksom inte hade någon att prata med. Om hon visste att jag redan gick hos någon så kanske hon skulle tycka att det var helt onödigt att jag kom till henne också. Det kanske det är, på ett sätt, men å andra sidan, tydligen inte, för jag VILL ju prata med Trine.
Detta kan nog utvecklas, men jag måste sova nu..
