84
Jag är så jävla trött på allting nu. Trött på jobbet, trött på tillvaron, trött på rutinerna och tristessen. M., M. och E., jag orkar inte med dem. J. och M., jag vet inte. Och S. räknas inte ens.
Så är jag förkyld också så jag skjuter upp in i det sista att gå och lägga mig, hatar att lägga mig och vakna när jag är förkyld.
Jag vet inte, jag orkar inte bara. Inte mer nu. Det går inte att jobba på ett ställe där 2 av 3 skiter i precis allt och den 3dje.... Ja, jag vet inte hur man ska beskriva henne. Jag önskar att jag bara kunde packa ihop mina kläder och viktigaste saker, slänga in det i bilen och åka iväg. Till typ norrland eller nåt. Och vara borta lääääääänge. Men med pengarna jag har sparat ihop nu skulle väl räcka en vecka kanske. Så om man vill ha pengar då måste man JOBBA :D. Jag funderar på att försöka, alltså verkligen FÖRSÖKA få jobb i nån mataffär här i närheten istället. Men då är jag fortfarande kvar här. Jag vill inte!
Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga riktigt.. Man blir utbränd på det stället. De kör med en, och de vet om det, så jävla väl. Man jobbar för 3 istället för 1. Och man får betalt för en halv typ :P Och att de har mage att be mig komma in och jobba en jävla timma. Två dagar i sträck dessutom. Och jag kan inte fatta att jag går med på det. De bara utnyttjar mig, de jävlarna. Jag fattar inte vad som har hänt. Jag älskade det där stället. Älskade det, barnen, personalen, allt. Nu... Jo jag vet varför. En viss M. har klivit in i bilden. Och sabbat arbetslaget och hela jävla stället. Men vad fan är det då för personal som inte kan hålla ihop och stötta varandra, utan istället skiter i allt och lämpar över alltihop, allt ansvar, allt jobb - på MIG!? En jävla timvikarie med obefintlig lön! Jag får ta ALLT.
Nu släpper vi det.
Och jag är gött trött på Yvonne också. Jag levde i föreställningen av att vår relation var en ömsesidig vänskap, att vi hade kommit förbi detta "Simone behöver Yvonne-relationen". Men tydligen inte. Jag åker alltid till Kungälv/Gbg när vi ska träffas och en dag när vi skulle ses så bad jag snällt om hon kunde ta sig hit istället eftersom jag hade ont om pengar till bensin osv. Inte så konstigt med tanke på min lön och att jag jobbar i snitt 13 dgr/månad. Hon, som har både fast jobb och extrajobb, båda med bra betalt säger då "Hur långt är det dit?". "4,5 mil typ" svarar jag. "EN VÄG??" utbrister hon för att fortsätta med att "det är ju hur långt som helst jag vet inte om jag har lust att åka så långt." Då säger jag "Nänä, så är det för mig varje gång." "Ja, men då får du iallafall komma in till Göteborg" skrattar hon. Jo, för där är jag ju ALDRIG annars?! Idiot, känner jag bara. Det är så med nästan alla som jag känner som inte bor här. Jag får ALLTID komma till dem, de vill aldrig komma hit. Om jag till slut lyckas övertala dem så hittar de alltid nån ursäkt i precis sista minuten för att slippa. Den enda som inte bor här men som kommer hit ibland ändå, det är Linda. Bea försöker ibland och Linnéa också. Men Jennifer, Otter, Hovde - nej. Och Cecilia som flyttade (bara till Nol) typ i höstas eller när det var, hon har inte varit här en enda gång sedan dess.
Åh jag är så trött på allt och alla.
Den enda jag har att umgås med, spontant då, numera är Finny. Och han kan bli RÄTT så.... för mycket, till slut. Så jag pallar inte att vara med honom jämt, men det är tråkigt att inte vara med nån alls, också.
Och hur många gånger jag än ber min mamma att vara med mig så får jag alltid ett tveklöst "Nej." Eller ännu bättre "Nej, jag vill inte".
Åt helvete med det då.
Så är jag förkyld också så jag skjuter upp in i det sista att gå och lägga mig, hatar att lägga mig och vakna när jag är förkyld.
Jag vet inte, jag orkar inte bara. Inte mer nu. Det går inte att jobba på ett ställe där 2 av 3 skiter i precis allt och den 3dje.... Ja, jag vet inte hur man ska beskriva henne. Jag önskar att jag bara kunde packa ihop mina kläder och viktigaste saker, slänga in det i bilen och åka iväg. Till typ norrland eller nåt. Och vara borta lääääääänge. Men med pengarna jag har sparat ihop nu skulle väl räcka en vecka kanske. Så om man vill ha pengar då måste man JOBBA :D. Jag funderar på att försöka, alltså verkligen FÖRSÖKA få jobb i nån mataffär här i närheten istället. Men då är jag fortfarande kvar här. Jag vill inte!
Ja, jag vet inte vad mer jag ska säga riktigt.. Man blir utbränd på det stället. De kör med en, och de vet om det, så jävla väl. Man jobbar för 3 istället för 1. Och man får betalt för en halv typ :P Och att de har mage att be mig komma in och jobba en jävla timma. Två dagar i sträck dessutom. Och jag kan inte fatta att jag går med på det. De bara utnyttjar mig, de jävlarna. Jag fattar inte vad som har hänt. Jag älskade det där stället. Älskade det, barnen, personalen, allt. Nu... Jo jag vet varför. En viss M. har klivit in i bilden. Och sabbat arbetslaget och hela jävla stället. Men vad fan är det då för personal som inte kan hålla ihop och stötta varandra, utan istället skiter i allt och lämpar över alltihop, allt ansvar, allt jobb - på MIG!? En jävla timvikarie med obefintlig lön! Jag får ta ALLT.
Nu släpper vi det.
Och jag är gött trött på Yvonne också. Jag levde i föreställningen av att vår relation var en ömsesidig vänskap, att vi hade kommit förbi detta "Simone behöver Yvonne-relationen". Men tydligen inte. Jag åker alltid till Kungälv/Gbg när vi ska träffas och en dag när vi skulle ses så bad jag snällt om hon kunde ta sig hit istället eftersom jag hade ont om pengar till bensin osv. Inte så konstigt med tanke på min lön och att jag jobbar i snitt 13 dgr/månad. Hon, som har både fast jobb och extrajobb, båda med bra betalt säger då "Hur långt är det dit?". "4,5 mil typ" svarar jag. "EN VÄG??" utbrister hon för att fortsätta med att "det är ju hur långt som helst jag vet inte om jag har lust att åka så långt." Då säger jag "Nänä, så är det för mig varje gång." "Ja, men då får du iallafall komma in till Göteborg" skrattar hon. Jo, för där är jag ju ALDRIG annars?! Idiot, känner jag bara. Det är så med nästan alla som jag känner som inte bor här. Jag får ALLTID komma till dem, de vill aldrig komma hit. Om jag till slut lyckas övertala dem så hittar de alltid nån ursäkt i precis sista minuten för att slippa. Den enda som inte bor här men som kommer hit ibland ändå, det är Linda. Bea försöker ibland och Linnéa också. Men Jennifer, Otter, Hovde - nej. Och Cecilia som flyttade (bara till Nol) typ i höstas eller när det var, hon har inte varit här en enda gång sedan dess.
Åh jag är så trött på allt och alla.
Den enda jag har att umgås med, spontant då, numera är Finny. Och han kan bli RÄTT så.... för mycket, till slut. Så jag pallar inte att vara med honom jämt, men det är tråkigt att inte vara med nån alls, också.
Och hur många gånger jag än ber min mamma att vara med mig så får jag alltid ett tveklöst "Nej." Eller ännu bättre "Nej, jag vill inte".
Åt helvete med det då.
