36
Så. Jag har adopterat en tre veckor gammal kattunge. Jag tror hon skall heta Knyttet, för mamma sa ngt om en saga som författaren till Mumintrollet har skrivit. Den sagan heter "Vem kan trösta Knyttet?" eller "Vem tröstar Knyttet?" eller nåt, och då tyckte mamma att hon skulle heta Knyttet, för att det var jag som tröstade/räddade henne.
Gud, hon låg bara och kippade efter andan förra tisdagen när jag kom till henne. Försökte ge henne vatten, men det kom ut genom nosen blandat med filmjölk som hon fått dagarna innan. Hon var iskall. Så jag tog henne, invirad i tusen filtar, i min cykelkorg och trampade hemåt från Sandra så fort jag bara kunde. "Mamma du måste hälpa mig." sa jag när jag kom hem. "Hon dör." Mamma sa att jag skulle ringa veterinären, och när jag la kattungen på soffan för att ringa så sa mamma "nej, men hon är död Simone..." "det är hon inte!" sa jag och ruskade henne lite, varpå hon rullade lite med ögonen och flämtade till. "Hon gör sådär." sa jag och tog telefonen.
De ville att jag skulle komma in med henne, så vi åkte, och på vägen dit ringde jag Sandra. Hon sa att vi måste betala (vilket jag förstår, eftersom vi bestämt oss för att åka dit utan att säga till). Så jag sa till henne att jag ville behålla kattungen. Det fick jag.
Veterinären var bäst. Hon som ägde kliniken. Hon sa att det skulle bli ett "rescue project" så vi behövde inte betala för undersökningen, bara för maten vi köpte. "Det är faktiskt min klinik, det är jag som bestämmer här!" sa hon:)
Hon mår mycket bättre nu, det lilla livet. Men hon har troligtvis urinvägsinfektion. Det kommer blod, och hon kissar typ 1 droppe i taget. Vi åkte in med henne igen i måndags, och de sa att det var bäst att avvakta och inte belasta hennes lilla kropp ytterligare med antibiotika. Den gången var undersökningen också gratis. Vi betalade bara för lite ny mat (63:-) och så fick vi en "presentpåse" med massa olika kattunge-mat och sånt. Underbara människor<3.
Så nu för tiden är jag uppe och värmer kattmjölk om nätterna och matar henne med en liten nappflaska. Hoppas urinvägsinfektionen går över snart.
På fredag skall jag ut med Sandra, hennes pokvän Magnus och hans lumparkompisar, däribland ngn Marcus som tydligen blivit "kär" i mig efter att ha sett ett foto på mig:P Så jag får litelite ledigt ifrån katten iaf. Hoppas att det blir trevligt.
Pappa ville att vi skulle komma till honom nästa vecka. We'll see about that.
Sitter och är rastlös om kvällarna. Tar upp telefonen ideligen, varpå jag gång på gång minns att jag inte har någon att höra av mig till. Det suger.
Gud, hon låg bara och kippade efter andan förra tisdagen när jag kom till henne. Försökte ge henne vatten, men det kom ut genom nosen blandat med filmjölk som hon fått dagarna innan. Hon var iskall. Så jag tog henne, invirad i tusen filtar, i min cykelkorg och trampade hemåt från Sandra så fort jag bara kunde. "Mamma du måste hälpa mig." sa jag när jag kom hem. "Hon dör." Mamma sa att jag skulle ringa veterinären, och när jag la kattungen på soffan för att ringa så sa mamma "nej, men hon är död Simone..." "det är hon inte!" sa jag och ruskade henne lite, varpå hon rullade lite med ögonen och flämtade till. "Hon gör sådär." sa jag och tog telefonen.
De ville att jag skulle komma in med henne, så vi åkte, och på vägen dit ringde jag Sandra. Hon sa att vi måste betala (vilket jag förstår, eftersom vi bestämt oss för att åka dit utan att säga till). Så jag sa till henne att jag ville behålla kattungen. Det fick jag.
Veterinären var bäst. Hon som ägde kliniken. Hon sa att det skulle bli ett "rescue project" så vi behövde inte betala för undersökningen, bara för maten vi köpte. "Det är faktiskt min klinik, det är jag som bestämmer här!" sa hon:)
Hon mår mycket bättre nu, det lilla livet. Men hon har troligtvis urinvägsinfektion. Det kommer blod, och hon kissar typ 1 droppe i taget. Vi åkte in med henne igen i måndags, och de sa att det var bäst att avvakta och inte belasta hennes lilla kropp ytterligare med antibiotika. Den gången var undersökningen också gratis. Vi betalade bara för lite ny mat (63:-) och så fick vi en "presentpåse" med massa olika kattunge-mat och sånt. Underbara människor<3.
Så nu för tiden är jag uppe och värmer kattmjölk om nätterna och matar henne med en liten nappflaska. Hoppas urinvägsinfektionen går över snart.
På fredag skall jag ut med Sandra, hennes pokvän Magnus och hans lumparkompisar, däribland ngn Marcus som tydligen blivit "kär" i mig efter att ha sett ett foto på mig:P Så jag får litelite ledigt ifrån katten iaf. Hoppas att det blir trevligt.
Pappa ville att vi skulle komma till honom nästa vecka. We'll see about that.
Sitter och är rastlös om kvällarna. Tar upp telefonen ideligen, varpå jag gång på gång minns att jag inte har någon att höra av mig till. Det suger.
Kommentarer
Postat av: Anna / Annchen
Jag får oftast leta igenom telefonlistan för att hitta någon att höra av mig till, för ingen känns självklar, särskilt inte ibland... men de finns där och du har dem också, bara du öppnar ögonen :)
Trackback
