17
Orden jag just yttrat var tydligen överraskande. De var som en käpp som i hans oupphörligt snurrande hjul nu vibrerade av de två olika krafterna – hjulet som ville fortsätta snurra, och käppen som höll tillbaka. Det var nästan så att jag kunde höra hur det knarrade av de två olika träföremålen som pressades mot varandra. Käppen skulle förr eller senare brytas och träflisor skulle fara överallt. Men då hade jag åtminstone fått stopp på honom ett litet tag.
Han såg nu på mig. Det var som om hans ögon berättade en historia var gång han såg på mig. Det vore fel och klichéartat att säga att hans ögon var som brunnar, men någon form av sanning fanns det ändå i uttrycket. Jag drogs alltid in i hans blick, och det var alltid med samma överrumplande känsla. Det var nästan lite som att drunkna. Andra gånger, och dessa gånger var ytterst sällsynta, sade hans ögon mig något annat. De gångerna var det som att vandra i ett främmande land med blommande grenar och hungriga käftar bakom blåsvarta berg.
Simone kan ibland....
